Novell
Budskap: Va som du är. Det finns alltid någon som tycker om dig som du är.
Jag suckade när alarmet på väckarklockan började tjuta högt, jaha då var det måndag igen. Ännu en dag då jag måste gå tryckt mot skolkorridorens vita och smutsiga vägg, inte för att någon skulle märka det. Ingen märker att jag ens är där. Jag gick fram till den största spegel som fanns i rummet och kollade på det den visade. Bilden var på en smal och lång flicka, huden var lite solbränd utav den lilla sol som finns här i Kanada. Kinderna och näsan var täckta med små fräknar, håret som annars låg i stora lockar såg ut som ett fågelbo. På grund utav hennes naturligt orangea hår såg det ut som om någon startat en maj-brasa på hennes huvud. Ögonen hade samma nötbruna färg som när hon föddes.
Jag slet blicken ifrån spegelbilden, spegelbilden som föreställde mig. Sedan satte jag kurs mot köket och frukosten.
Jag satte fart emot mitt skåp, korridoren kändes tråkigare än vanligt. Jag slog in koden på mitt skåp samtidigt som jag kollade på något kludder på väggen. Jag kunde koden utan till vid det här laget, det satt fastklistrat redan de första åren jag gick här på EF High School Year. Nu går jag sista året här på skolan, det betyder alltså att jag är 17 år. Jag fortsatte den vanliga turen runt i skolan för att komma till rätt klassrum, om jag hade tur kunde jag få ett par ögon på mig men det hände sällan, väldigt sällan. Jag var mer den typen som var intryckt mot väggen. Jag var den sista som gick in i klassrummet och den sista som lämnade det.
Akta på dig! Ser du inte att vi mer betydelsefulla ska fram eller?!” Jag kastades mot skåpen som hade stått där alldeles för länge. Jag blundade och svalde den röst som ville komma upp ur min strupe, huvudet fick en riktig smäll. Jag kollade upp för att se vem det var den här gången, men jag behövde egentligen inte titta upp för att veta vem det var. Taylor, skolans bitch enligt mig. Men vem räknar med min åsikt, alla som ville synas var runt henne, allt kretsar kring henne. Hon kunde få vem hon ville, Alla killarna i amerikanska fotbollslaget stod som på en kö efter henne och njöt av varje sekund de fick hennes uppmärksamhet.
Vad är det du glor på nu då? Bara för att du är avundsjuk på det jag har som inte du har!” Jag kom på mig själv att stå och titta på henne, jag blinkade snabbt och flyttade blicken till mina skor som jag egentligen behöver slänga men de är alldeles för bekväma för det. Jag hörde några fniss inifrån klassrummet, sedan hörde jag ett ord som jag hör för många gånger redan. ”l-o-s-e-r!” Taylor gav mig en hat blick och gick sedan in till hennes ”kompisar” som redan hade satt sig ner, men när hon kom flyttade flera genast på sig och gjorde en plats där hon ville sitta. Sedan började bråket, om vem som skulle sitta var, alla ville ju sitta bredvid henne. Jag suckade och tog handen vid bakhuvudet, jag skulle nog inte få så mycket sömn inatt. Den här gången tittade jag åt båda hållen innan jag gick in i klassrummet så att jag inte skulle få en till smäll, det var inte precis det jag behövde idag. Då fick jag syn på en kille jag aldrig hade sätt förut. Han var påväg mot mig eller det var nog klassrummet han var påväg mot. Jag skyndade mig in för att slippa få en smäll utav honom också, han var ju ny men han skulle nog snart få reda på att jag inte var någon som man umgicks med. Jag gick emot min plats samtidigt som han kom in och ställde sig vid dörren precis vid kanten till klassrummet. ”Gå och sätt dig längst bak så att vi slipper se dig!” Det var Taylor igen som öppnade munnen, jag hade stannat när jag följt den nya killen med blicken. Jag fortsatte bak i klassrummet. ”Längst bak så att alla slipper se mig.” Det var det som tog upp all plats i mitt huvud. Vad var det för fel på mig, vad hade jag någonsin gjort mot Taylor som var så hemskt?
Jag satte mig på den hårda och obekväma stolen och suckade igen. Jag vet inte varför det tog kål på mig just idag, de höll alltid på så här. ”Samma visa varje dag” Men jag antar att jag hade fått nog av det nu. ”Okej, nu har skolan börjat. Så sätt er på era platser så ska jag bara se vilka som är här, och sedan kan ni börja med matten.” Det var Mr Molina som hade kommit in och tog emot papper ifrån den nya killen. ”Det här är Alec Knight, han är ny så var snäll mot honom nu.” ”Det ska vi.” Sa Taylor med en tillgjord röst så att det bara skrek om det. Jag rös, Alec hade knappt varit i skolan 5 minuter hon sätter redan klorna i honom. Men hon hade rätt om en sak, han hade en skönhet som bara lös om honom. Hans längd var inget och tala om och hans otroligt muskulösa överkropp. Håret låg i en perfekt form runt ansiktet och ögonen hade en lysande blå färg, det var verkligen klarblåa. ”April vad stirrar du på, du kan lägga ner med dina tankar om Alec. Du kommer i alla fall aldrig få honom.” Taylor avbröt mina tankar om Alec, Alecs blick flyttades till mig när han listat ut att det var jag som hette April. Det var dock inte svårt att lista ut, alla satt och kollade på mig samtidigt som det satt och små fnissade. Jag mötte hans blick med blossande kinder, men jag tittade snabbt ner i bordet igen.
Jag gick mot mat kön, precis när jag är framme till mitt mål kommer Taylor och går in i mig, med flit. ”Men allvarligt, det när andra gången idag. IDIOT!” Jag satte mig ner på golvet och började plocka upp alla papper som jag hade i händerna, som nu låg på golvet. Jag sa inget, det hade inte spelat någon roll. Så jag blev förvånad när jag ser ett par till händer som rör sig snabbt över mina papper och lägger ihop de i en prydlig hög. Jag kollade sakta upp för att se vems händer det var. Det första jag såg när jag kollade upp var ett par klarblåa ögon, Alec.
Ehm, tack.” Mumlade jag , osäker på vad jag skulle säga. ”Varsågod, …April.” Sa han och kollade uppmuntrande på mig, jag förstod först inte vad han menade men när han pekade på alla papper han hade i handen, så gick det upp för mig vad han menade. ”Jaha, juste… tack.” Det vart en sådan där pinsamt tystnad och jag ville bara sjunka genom marken. Det var inte ofta någon ville prata med mig, och om det ville det var det för att säga sådana saker som Taylor gjorde. ”Vem ska du sitta med på lunchen?” Frågade han, ”Det blir väl bara jag antar jag, som vanligt.” Suckade jag lite försiktigt, jag ville ju inte bli av med honom på än gång nu när han precis kommit. ”Inte den här lunchen.”
Jag kände en pirrig känsla ta form i magen, det var ingen någonsin som ville sitta med mig på lunchen. Jag hade förväntat mig att den första som ville sitta med mig hade varit någon typ utav nörd, men aldrig att Alec skulle välja själv och sitta med mig. Jag funderade en stund på vad jag skulle ta till lunch. Jag hade ett litet leende på läpparna när jag betalade mitt äpple. Jag hörde hur Alec köpte en coca cola, men jag hade blicken på ett ledigt bord. Alec kom ikapp mig och vi satte fart mot de lediga bordet. Men så klart ska Taylor ställa sig ivägen, detta var för bra för att vara sant. ”Så vart ska du sätta dig idag Alec, jag har en ledig plats bredvid mig.” Det där äckliga leendet tog form på hennes läppar. ”Jag hade tänkt att jag ska hålla April sällskap.” Sa han med huvudet högt. Alla hade förmodligen skrattat åt honom om han hade varit som vilken annan elev som helst på den här skolan, men nu fanns ett problem. Han var alldeles för snygg för att vara vem som helst. ”haha, är det något slags skämt eller? Väljer du att sätta dig hos henne frivilligt” Hon gjorde en äcklad min. ”Framför mig?” ”Ja, så om du ursäktar så ska jag och April gå och äta våran lunch nu.” Alec gick förbi henne och satte sig på en stol vid bordet. Jag kunde inte röra mig, jag var chockad. Jag kunde inte förstå att han sa emot Taylor, det var första gången någon gjorde de. Inte ens lärare vågade säga till henne, de var alldeles för rädda för vad hennes föräldrar skulle hitta på då.
April?” Jag vände blicken åt det hållet som ljudet kom, Alec satt och kollade på mig. Han väntade förmodligen på att jag också skulle komma och sätta mig. Jag var väldigt försiktigt med varje steg jag tog emot bordet, rädd för vad Taylor skulle få för sig att göra. Men när jag kom fram till bordet andades jag ut i en lätt suck. Det var som om jag hade hållit andan hela vägen till bordet. Jag log ett prövande leende mot Alec och fick ett glänsande leende tillbaka utav honom.
Dagen fortsatte ganska bra, förutom alla de mördar blickarna som Taylor gav mig. Men jag vet inte vad jag ska tycka om den nya uppmärksamheten jag har fått, det är lite blandade känslor. Jag har ju alltid velat att folk ska lägga märke till mig, veta att jag finns där. Men nu känns det bara obehagligt, när folk stirrar på mig i korridoren som om jag vore ett spöke. Men jag tyckte fortfarande det var konstigt att Alec valde att vara med mig. Det kändes mer som om någon get honom i uppgift att vara med mig och se hur länge han orkade gå omkring med mig. Jag kunde inte riktigt slappna av med honom ännu, jag har lärt mig att man inte kan lite på någon.
När skoldagen var slut – den hade gått fortare än vanligt – började jag gå den vanliga stigen hem. Ut genom skolans dörrar, gå över parkeringen och sen var det bara skolan Amerikanska fotbolls plan som var kvar, sen var jag framme vid skogen som jag bodde i. Men det var något som fick mig att stanna, det var någon ny i laget idag, Alec. Klart han skulle prova inför skolans fotbolls lag, jag hade fått en känsla utav att Alec kunde göra vad som helst bara han ville.
April!” Jag hade precis börjat gå igen när Alec ropade på mig. Jag log och vinkade tillbaka.”Vänta, jag kommer snart. Stanna där du är!” Jag gjorde som han sa och väntade tills han kom fram till mig. ”Hej” sa han. ”Hej” Svarade jag tillbaka kanske en aning för lågt, men det verkade ändå som att han hörde. ”Ey grabbar, ta emot!” Ropade han till laget och kastade sedan den romb formade bollen. Men med den farten kan man inte vara annat en vältränad. Bollen flög så fort fram att jag nästan blev rädd, man kunde höra när den krigades mot luften för att ta sig fram. Jag vände huvudet mot Alec och det kändes som om ögonen skulle ploppa ut. Alec såg ut att vara på spänn, det kanske inte var meningen att kastet skulle bli så hårt. Det såg ut som om han försökte dölja något medan han stod på vakt för att se om jag listat ut något än. ”Ehm, det hade amerikans fotboll på min förra skola också, vi vann ganska många matcher...” Det lät mer som en bortförklaring än en förklaring men jag valde att inte ta upp det. ”Jaa, jag förstår det.” Mumlade jag.
Tack för att du följde mig hem Alec, men det är en sak jag inte förstår. Varför väljer du att vara med mig, jag menar det är ingen som någonsin har velat ens titta på mig.” Jag var tvungen att få ut det jag undrat över hela dagen. Jag kunde inte hålla mig längre. ”Jag är nyfiken på dig, och jag förstår inte alls hur det kan tränga undan dig sådär. Du är ju en helt underbar tjej.” Jag rodnade och titta ner på mina skor. ”Jag hoppas att jag inte gör något nu som jag får ångra senare” sa han och tog ett prövande steg framåt, jag förstod först inte vad han skulle göra. Men sedan när han försiktigt la armarna om mig i en omfamning slappnade jag av och njöt av hans doft. Men sedan fick jag syn på något som fick en ilning dra sig ner längst ryggraden. Alec hade ett ärr som drog sig ut över hela nacken, jag drog efter andan och drog sakta mitt finger längst ärret. Alec ryggade tillbaka. ”Ehm, vi syns kanske i skolan imorgon.” Skyndade han sig att säga sedan försvann han, det var som om han hade gått upp i rök. ”Jag hann inte ens säga förlåt.” Viskade jag.
Nästa dag var jag tveksam med att gå till skolan, jag visste inte riktigt om jag vågade möta Alec efter det som hände igår. Men jag tvingade mig själv ändå att gå till skolan. Det kan ju ha vart så att jag inbillade mig allt ting. Alec var den närmaste vän jag haft, jag var tvungen att ge honom en chans till, för min skulle, för att slippa vara ensam.
När jag kom fram till skolan och såg att fotbollen hade träning, det har träning innan första lektionen. Men då såg jag något som jag fruktat ändå sedan Alec kommit till skolan, Taylor var med i cheerledings laget, och nu stod hon och hängde på Alec, bokstavligen. Men de värsta var att han inte gjorde någonting, han lätt henne göra så. Jag kände ett sting av smärta i bröstet, kanske gårdagen bara hade varit en dröm i alla fall. Taylor får ju alltid som hon vill, tillslut så jag borde ha varit förberedd på det här. Men det var jag inte. Jag sänkte huvudet och började gå mot ingången till skolan.
Dagen gick långsammare än vanligt, den verkligen segade sig fram. Men när den tillslut tog slut så gick jag med tunga steg mot mitt skåp och hämtade jackan och läxorna. Jag såg Alec titta på mig med sorgsen blick, men jag gav honom inte så mycket som ens en blick. Han kunde ju gå och prata med Taylor. Jag kände en ensam tår rinna ner för min kind. Alec var den ända kompis som jag hade haft, och han försvann. Det är väl inte möjligt att alla människor på jorden kan hata en och samma människa?
Jag kom in i skogen och satte mig ner på en sten, jag behövde tid. Tid att fundera över det som hänt på sistone. Det kanske inte var ovanligt för en vanlig människa, men för mig var det något annorlunda men jag kunde inte komma på vad det var. Så fort jag försökte lista ut något så vart de som om någon höll upp ett blankt A-4 papper i huvudet, jag såg bara vit. Plötslig så hörde jag en gren knäckas bakom mig. Jag vände mig snabbt om för att se vad som hade ställt till med ljudet men såg inget. Jag ställde mig upp för att gå hem då en stor varg hoppar fram. Jag blev rädd, men jag kunde inte skrika. Det var som om någon låst mina läppar och slängt bort nyckeln. Men det är ju klart man blir rädd om en 2 meter stor varg hoppar framför en och tassen är lika stor som mitt huvud om inte större, pälsen var svart som kol.
Vargen kollade på mig med ilska, den morrade och gick i cirklar runt mig. Jag försökte komma på en plan som skulle hjälpa mig att rymma, men det var inte varje dag man mötte en varg, så någon vidare plan hade jag inte. Precis när den Svarta vargen tar ett språng mot mig dyker en annan varg upp och knuffar bort den svarta. Vargen som knuffade bort den svarta var röd brun, de båda vargarna började slåss. Nu kunde jag springa iväg och sätta mig i säkerhet, men de var som om någon hade limmat fast mina fötter. Jag kunde inte röra mig. Jag skrek åt mig själv i huvudet Spring April, Spring!!! Men fötterna ville inte det som hjärnan ville.
Jag stod och stirrade på två stora vargar som slogs med varandra, innerst inne ville jag att någon skulle väcka mig, men det var väl för mycket begärt. Den svarta vargen biter tag i den röd brunas tag och blodet börjar genast att flöda ifrån tassen. Som hämnd biter den röd bruna vargen av en bit utav den svarta vargens öra. Den svarta vargen gnyr till och springer snabbt där ifrån. Jag stod där och kollade på var ända liten rörelse som vargarna gjorde, den röd bruna vargen tog två ostadiga steg mot mitt håll och fick ögonkontakt med mig. Jag drog häftigt efter andan, jag kunde känna igen de där klarblå ögonen vart jag än var. Det var som en kopia utav Alecs, men aldrig att det kunde vara han? Tankarna flög igenom huvudet, vargen ruskade på huvudet och sprang snabbt iväg.
Det blev en sömnlös natt, jag kunde inte sluta att tänka på vad jag hade sett i skogen. Men mest av allt kunde jag inte sluta tänka på ögonen,
vargens ögon Alecs ögon. Det var alldeles för lika.
När jag såg Alec i skolan och hans lysande blå ögon så fick jag den skräckinjagande tanken att det kanske var han som var vargen. De hårda kastet på fotbollen, hans snygga utseende, hans ärr. Vart jag än gick och om jag till och med blundade såg jag bilden med vargen framför mig målas upp. Jag ber till gud att jag inte ska hitta några bevis på att det är han när min blick sakta drog sig ner på hans händer. Han har bandage på ena handen, höger handen. Jag kände ett sting utav rädsla men och ett starkt hat mot mig själv för att jag inte kunde komma ihåg vilken hand som vargen hade blivit biten i igår.
Jag såg honom, jag visste inte om jag skulle vända om och gå tillbaka eller om jag skulle fortsätta igenom skogen för att ta mig hem. Men innan jag han tänka efter ordentligt fick han syn på mig, han ställde sig upp ifrån stenen som han hade suttit på och började gå emot mig. Jag började backa sakta. ”April, det är lugnt jag ska inte skada dig, men jag måste få berätta en del saker, snälla lyssna” Bad han, men jag visste inte ifall jag skulle lyssna på honom. Han var ju ändå den varg som räddad mig. Men jag fortsatte att backa. ”Snälla April jag måste få förklara.” Bad han igen ”Jag skulle aldrig kunna skada dig, snälla, snälla” Viskade han om och om igen. Tillslut gav jag mig jag stod kvar på platsen jag kommit till och stirrade på honom. Han gick fram till mig tills det bara var någon cm ifrån oss. Han la armarna runt mig och kramade mig, jag kunde inte röra mig, men jag hade längtat efter hans omfamning. ”Vad är du?” Viskade jag, han backade och såg på mig med sina underbara klarblåa ögon. ”Låter du mig förklara?” Frågade han, jag nickade. Vi satte oss ner på en sten och han började berätta, det vart nästan för mycket.
Så, du är en typ av varg..?” Frågade jag lite osäkert. ”Ja, det kan man väl säga, jag kan förvandlas till varg när jag vill.” Jag vart lite chockad när han sa det själv, även fast jag nästan hade listat ut det. ”Men den svarta vargen då, vem är han?” Hans blick ändrades ”Det är min bror, han tycker inte jag ska umgås med människor. Det var därför han försökte döda dig, för jag ville inte lyssna.” Äntligen gick det uppför mig, men det var en sak jag behövde få veta. ”Men det spelar väl ingen roll, du kunde ju ändå ha gått till Taylor och ni hade säkert kunnat bli mer än vänner.” Jag ville inte ens tänka tanken, men jag var tvungen att få veta. ”Hur kan du ens tänka så, jag skulle aldrig kunna välja henne framför dig. Det är dig jag tycker om, det är dig jag är kär i.” Jag stirrade misstroget på honom. ”Men vad var det där om häromdagen då, på fotbolls plan.” Det räckte att säga fotbollsplan så förstod han vad jag menade. ”Ända andningen till att jag lät henne vara med mig var att jag trodde du skulle glömma bort mig, du kunde gå vidare. Tro mig, jag ville inte bli sån här och jag ville ännu mindre skada dig. Jag trodde du kunde glömma mig, men jag hade fel. Förlåt.” Han gömde ansiktet i händerna. Jag drog handen längst han kind och fick honom att titta upp. ”Det är inte ditt fel.” Viskade jag och sedan sekunden efter mötes våra läppar i en mjuk kyss.
Ena sekunden hade vi armarna om varandra i nästa så drog Alec upp mig på fötter och ställde sig i beskyddande position framför mig. ”Vad är det?” Jag vart rädd, han brukade bara bete sig såhär när något stort var på gång. ”Min bror, han kommer. Han vill döda dig igen. Han kommer inte sluta att försöka så länge du lever.” Hela hans kroppsställning var stel och han väntade på att faran skulle hoppa fram. Jag skriker till när jag känner en klo riva mig över hela armen. Alec vänder sig snabbt om och ser hans bror samtidigt som jag. Alec tog tag i mig och kastade upp mig på hans rygg och sprang men på vägen så kommer hans bror i varg form och tar tag i honom jag ramlar av och slår i huvudet i en sten. Allt blev svart.
Jag vaknade upp och kände att någon tittade på mig, men allt var suddigt. Jag blinkade några gånger och allt blev tydligare. Jag såg mig omkring, jag var hemma i mitt rum och framför mig satt Alec. Det första jag såg var hans ögon. ”Hej.” Log jag så gått som det gick, jag hade ont i hela kroppen. ”Hej, tack och lov att du klarade dig. Jag vet inte vad jag skulle göra om du hade...” Han kunde inte fortsätta meningen. ”Men det gjorde jag inte. Men vad hände egentligen?” Jag var förvirrad. ”Min bror kom och han försökte döda dig, du ramlade av min rygg när jag skulle springa med dig i säkerhet. När du föll till marken så slog du i huvudet i en ganska så stor sten och du miste ganska mycket blod.” Tjaa, inte undra på att jag hade lite ont i kroppen. ”Men vad hände med din bror?” Jag tittade på honom, jag var ganska säker på vad mitt svar skulle vara men jag kunde inte undgå den frågan. ”Jag var tvungen att döda honom, annars skulle han aldrig ge sig. ” Han såg lite sorgsen ut. ”Jag är så ledsen!” Utbrast jag ”Allt är mitt fel, mitt fel ifrån början.” Han kollade hastigt upp på mig med glöd i blicken. ”Nej, nej så klart det inte är ditt fel. Jag dödade hellre honom än att se honom döda dig, jag är så tacksam över att du lever.” Han lutade sig fram och gav mig en kyss på pannan.
Mitt liv vart som slutet på en lycklig saga, jag var lycklig och jag hade Alec. Nu var det inget som fick mig att sucka på måndags morgonen, nu ville jag till skolan, för att kunna träffa min prins. Hela den här grejen hade gjort mig starkare. Jag behövde inte någon i skolan som skulle se mig, så länge jag hade Alec så skulle allt lösa sig. Han hade förändrat mitt liv.
Novell
Fort. på Novellen!
Kapitel 1
Jag öppnade ögonen och suckade djupt. Det här var nog den sjuttioelfte gången jag öppnade dem i natt, men den här gången var jag tvungen att gå upp också. Jag suckade en gång till och gick sedan med tunga steg emot garderoben. Jag valde mina kläder inför dagen och gick sedan vidare till toaletten.
Jag sköljde ansiktet med varmt vatten och torkade mig på en liten handduk. Det jag såg i min egen spegelbild var en tjej i 16 års ålder som var ganska lång och väldigt smal. Hon hade kritvit hud som gjorde att hennes redan jadegröna ögon framhävdes ännu mera och hennes svarta långa hår nästan lyste. Hennes kolsvarta långa hår räckte ner strax under brösten på henne och de låg i små tunna lockar.
Det hade nu gått 2 veckor sen jag drömde mardrömmen om den så kallade ”Fallna ängeln” och jag hade nästan inte sovit en blund sen dess. Visst hade jag sovit men jag hade strax där efter vaknat upp för att jag var rädd för att träffa på honom igen, den fallna ängeln.
När jag gick ner för att äta frukost kände jag en konstig känsla i magen, den var nästan obehaglig. Jag försökte slå bort den tanken men den obehagliga känslan följde med hela vägen till skolan. Det blev som värst när jag gick igenom den långa tråkigt vita och smutsiga korridoren i skolan. Jag kollade mig omkring i korridoren för att kunna fästa blicken på något onödigt och tänka på det istället för den obehagliga känslan. Men det ända jag kunde hitta här var de smutsiga skåpen som sträckte sig längs den tråkigt vit-gråa väggen. Det stod några elever mot skåpen och bara väntade på att klockan skulle ringa in så att de kunde gå in till sina lektioner.
Jag öppnade dörren till mitt klassrum och klev in i rummet samtidigt som jag kastade en blick över eleverna som satt där inne. Det fastnade sällan blickar på mig för jag var den blyga typen ut av alla, jag var den i klassen som satt tyst och de enda frågorna som jag fick var ifall man skulle räkna ut någon uppgift på tavlan. Jag fortsatte till min plats som var längsbak i rummet och satte mig ner på stolen. Sedan slängde jag ner väskan på golvet bredvid stolen och tog upp mina papper inför lektionen.
Vår lärare Mr. Stewart kom in i rummet med en bunt papper i handen. ”Åh nej! inte ett jävla prov igen, vad tror du vi e? Dina slavar eller?” Ropade Dante klassens tuffing. Eller snarare han trodde att han var cool. Mr Stewart suckade ”Sluta håll på så där Dante” sa han. ”Ja, vi ska ha ett prov i historia men först vill jag presentera en ny kille som ska börja här. Han heter Aaron Smith och ska som sagt gå här med oss.” Samtidigt som Mr Stewart sa så kom en lång kille in som hade svart hår ner till kindbenen. Hans ögon var blå gråa och de riktades mot mig, den oroliga känslan i magen växte allt mer och mer för varje sekund han tittade mig i ögonen. ”Välkommen Aaron, här har du ditt schema med alla lektioner och en karta över skolan.” Sa Mr Stewart. Aarons blick riktades mot våran lärare och han tog emot papperna. ”Var kan jag slå mig ner?” Svarade Aaron artigt. ”Ja, det finns ju bara en ledig plats här så gå och sätt dig där borta bredvid Jazzmyn.” Aaron började gå emot mig och jag började bli kallsvettig, det var någonting som gjorde mig rädd för honom. Kanske var det oroande i magen, kanske var det hans intensiva blick.
”Hej, jag är Aaron” sa han när han kommit fram till mig och satt sig ner på stolen. ”Ehm... Hej:” mumlade jag tillbaka och försökte undvika hans blick. Men det var något som fick mig att fastna i hans vackra ögon. Han hade lika kolsvart hår som jag och det gjorde att hans vackra blå grå ögon lyste. Han var smal i ansiktet och kindbenet syntes. Han hade en snygg tröja som satt tajt över hans muskulösa kropp. Han så otroligt snygg men det som gjorde mig tveksam var att varje gång vi var nära på att nudda varandra så sved mitt ärr på ryggen till. ”Så har alla penna och sudd?” frågade Mr Stewart och kollade ut över klassen. ”Mm...” var det svar han fick tillbaka. ”Vad bra då, då börjar vi med provet.” sa han och gick och delade ut alla papperna vi skulle skriva på. Under hela provet kände jag mig iakttagen, men jag fortsatte att skriva det.
När skolan var slut och jag var på väg att gå hem så kommer Aaron fram till mig. ”Vill du ha skjuts, jag skulle kunna skjutsa dig.” frågade han och kollade på mig med sina vackra ögon, så klart kunde jag inte säga nej. ”Visst, men varför vill du skjutsa mig?” frågade jag undrande. ”För att jag måste lära känna dig..” sa han med betoning på måste ”..och för att du har vackrast ögon här.” sa han självsäkert och log. Jag blev så generad att jag kollade ner på den smutsiga marken. Vi hoppade in i bilen så att han kunde köra hem mig, under hela resan så försökte han undvika hudkontakt. Det var som om han var rädd för att nudda mig eller som om något skulle hända om han gjorde det.
När vi var framme vid mitt hus så skulle jag knäppa upp mitt säkerhets bälte men det hade fastnat. ”Låt mig hjälpa dig.” sa Aaron och sträckte sig för att knäppa upp mitt bälte, men då nuddades våra fingrar och jag drog efter andan. Det dök upp flera bilder ifrån min mardröm framför ögonen på mig. Där mitt bland allt så såg jag honom, ”fallen ängel” han satt med ryggen mot mig men vände sig om och jag såg vem det var, det var Aaron.
Jag öppnade ögonen igen och såg att jag satt i bilen igen. Jag vände mig om mot Aaron och såg chockat på honom, var det verkligen han som hade gjort ärr:et på min rygg? ”Åh herregud.” viskade jag och öppnade snabbt bildörren och sprang emot mitt hus. ”Jazzmyn vänta.” ropade Aaron. Inte en chans tänkte jag och försökte få fram rätt nyckel men jag började gripas av panik så det var inte det lättaste. ”Vänta,” sa han ”Låt mig få förklara” medan han kom närmare mig. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag smällde till honom på kinden med min handflata. Han ryckte till och hans ögon blixtrade till. Han tog mina händer i ett järngrepp och sa ”Nu ska jag ta ditt blod och sedan ta över din kropp.” Jag rös i kroppen av bara tanken och jag kände hur mina hjärtslag började öka. Jag försökte förtvivlat att dra mig loss men han höll mig kvar. ”Aaron släpp mig, det är Jazzmyn.” viskade jag. Han verkade reagera på Jazzmyn och blev lugnare, glöden i hans ögon slocknade långsamt och hans grepp om mina handleder släppte.
Jag tog chansen, öppnade dörren, sprang in i huset utan att kolla bak och sedan stängde jag dörren snabbt. Jag andades tung och försökte lugna ned mig själv.
Nästa dag var jag rädd för att gå till skolan, men jag var ju tvungen. När jag gick in i klassrummet höll jag andan men pustade ut när jag såg att Aaron inte satt på sin plats. Jag gick och satte mig på min stol och tog upp böckerna som vi skulle ha till den här lektionen. Precis när lektionen ska börja kommer Aaron. ”Nej!” viskade jag och undvek hans blick. Jag försökte undvika honom men det var som om han förföljde mig. Det ända han sa var ”Snälla Jazzmyn, låt mig förklara” men jag ignorerade honom bara, vad hade han och förklara?
Så fortsatte det i någon vecka. Tillslut gav jag upp. ”Vad är det du vill förklara Aaron?” frågade jag med skakig röst, jag var fortfarande rädd för honom. ”Jag kan inte säga det här men kan du följa med mig hem nu efter skolan så kan jag förklara?” Någonstans i hans ögon såg jag den där blodtörstiga glimten så jag vågade inte svara nej. ”O-okej” stammade jag fram.
När vi kom hem till honom så tog rädslan tag i mig igen. Det kändes som om någon hade tryckt på en knapp så att allt tappat sin färg och istället blev allt svartvit. Hans hus var stor och grått, det fanns en stor balkong och en stor terass med en pool. Det var stora fönster som sträckte sig över husets väggar. ”Kom med in så kan jag förklara allt” sa Aaron och tog tag i min hand, jag ryckte till men drog inte undan handen.
Vi satt på hans säng och han hade precis förklarat allt, nu kände jag mig lite tryggare men rädslan fanns fortfarande kvar där. ”Så, om jag har fattat allt rätt här så är du en ängel som fallit ner ifrån himmelen?” frågade jag. ”Jag föll inte precis utan jag gjorde en hemsk sak i himmelen och då bestraffade de mig genom att ta mina vingar.” sa han ledsamt. ”Då kom du ner på jorden?” frågade jag. ”Ja och när vi kommer ner på jorden har vi två val, det ena är att rädda en människas liv då får man tillbaka sina vingar och den människas liv man rädda blir man skyddsängel åt.” svarade han. ”Vad är det andra valet?” frågade jag tveksamt, jag var rädd att jag redan visste svaret. ”När man kommer ner på jorden så är det en människokropp alla fallna änglar vill ha. Det är den enklaste vägen också. Fallna änglar blir så galna på att få en människokropp att de nästan blir blodtörstiga, vissa av de gör nästan allt för att döda en människa. Man behöver bara döda en människa så kan man ta över deras kropp sedan och leva ett normalt liv.” sa Aaron som svar på min fråga. ”Så det är därför du blir så där.... läskig?” jag visste att det inte var det rätta ordet men jag visste inte heller vad jag skulle säga om det. ”Ja, jag försöker att stå emot ilskan som bubblar i kroppen inom mig men det är inte alltid det går.” sa han och suckade. Jag var inte alls lika rädd för honom nu som jag var förut. ”Men jag vill inte skada dig, för jag tror, jag tror att jag håller på att bli kär i dig.” viskade han. Vi kollade varandra i ögonen ett ögonblick och Aaron lutade sig framåt mot mig. Precis när våra läppar skulle mötas ringer min mobil. Jag drog mig undan och svarar.
När jag kommer tillbaka till Aarons rum så sitter han på sin säng och kollar nyfiket på mig. ”Vem var det?” frågade han. ”Mamma, jag måste hem.” svarade jag tillbaka med ett litet leende. Han skjutsade mig hem och vi sa hejdå.
Jag vaknade nästa dag och kände att det pirra i magen och den här dagen ville jag gå till skolan, det var ganska länge sedan jag kände att jag verkligen ville till skolan. Jag var med Aaron hela dagen i skolan och vi bestämde att vi skulle åka hem till mig sen efter skolan.
Jag låste upp dörren till mitt hus och klev in samtidigt som jag höll dörren öppen till Aaron. Vi gick upp på mitt rum och jag fick veta lite mer om fallna änglar. Helt plötsligt lutar sig Aaron fram och kysser mig. Efter kyssen drar båda bak huvudet och ler. ”Skulle jag kunna få se ärr:et som jag orsakade?” frågade han försiktigt. Jag var rädd att han skulle tappa kontrollen när han såg vad han hade gjort men gick med på det ändå. ”Okej.” sa jag samtidigt som jag drog upp tröjan. ”Shit, har jag gjort det här?” viskade han och lätt riktigt ledsen. ”Ja, jag är rädd för det.” svarade jag. Han drog sitt finger längs min rygg och sedan mitt på ärr:et. Då försvann allt, mitt rum, allt. När jag tittade mig omkring såg jag att jag befann mig i det lilla rummet som jag drömde min mardröm i.
Jag kollade mig omkring men jag kunde inte se Aaron någonstans. ”Aaron?” viskade jag. Då såg jag honom kanske 10 meter framför mig med massor av stora flaxande vingar bakom sig. ”Jag är fallen ängel och nu tänker jag ta över din kropp!” skrek han ”Ta henne!” skrek han och vindar började bildas runt mig och jag hörde dem flaxande ljuden komma allt närmare. ”Aaron det är jag Jazzmyn” viskade jag i hopp om att han skulle reagera, men det gjorde han inte. ”Jazzmyn” fortsatte jag och viska. Jag såg honom komma närmare och han stannade till när han fick se en tår rulla ner för min kind. ”Jazzmyn?” sa han. ”Ja, Jazzmyn” viskade jag tillbaka. Då vaknade han till liv och blev den vanliga Aaron igen han började slåss mot vindarna och alla de andra Fallna änglarna. Jag såg hur han kämpade för att inte tappa kontrollen och döda mig, han andades knappt men när han dödat den sista Fallna ängel så försvann allt.
Jag var tillbaka i mitt rum, jag låg i sängen och mina andetag var oregelbundna. Jag tittade åt sidan och såg att Aaron satt där. ”Du klarade det, du döda mig inte.” viskade jag stolt till honom. ”Jag vet, men du ska veta att det var svårt att motstå dig, men nu är jag istället din alldeles egna skyddsängel och jag följer dig var du en går.” sa han och log. ”Det låter bra tycker jag.” svarade jag och reste mig upp, gick fram till honom och kysste honom.
Vad tycker ni?
Novell; Prolog
Nu har det varit ett sådant där steg i svenskan igen där man ska skriva en liten "novell"/berättelse. Men jag tänkte att jag skulle börja med min prolog och så får ni säga vad ni tycker och om ni vill ha resten av berättelsen, btw jag fick MVG på den här berättelsen, Thihi ville bara säga det^^
Prolog:
De kom emot mig ännu en gång, det var som flaxande vingar som skar igenom luften. Vingarna som var svarta och stora kröp sig allt närmare mig, jag började förfärat kravla mig bakåt men det hjälpte inte för redan efter någon meter så stötte min rygg emot en hård vägg. Jag började att få panik, varje gång vingarna kom nära svepte en iskall vind som slet mig i håret. Jag var skräckslagen och jag kunde höra mina egna hjärtslag banka allt hårdare och fortare. Jag kunde inte se så mycket i det lilla utrymmet jag befann mig i men jag uppfattade att jag var i ett mörkt rum. Det var så mörkt att jag knappt såg något men jag kände och hörde att något kom närmare. Jag skrek förfärat till i hopp om att det skulle uppehålla det som kröp sig närmare mig. Jag visste att det inte hjälpte att skrika men vad skulle jag göra?
Jag stelnade till och drog häftigt efter andan när jag kände små andetag i nacken. ”Vem är du? Vad vill du?” viskade jag samtidigt som jag vred lite sakta på huvudet för att se vem det var. Då kände jag en kall vind komma, den tog tag i mitt hår, den rev och slet i mitt ansikte. Jag försökte kväva mitt skrik men det gick inte. Jag drog snabbt upp knäna mot bröstkorgen och lutade mig över med håret hängandes runt mig. Då kände jag de där små andetagen i nacken igen, jag tog ett djupt andetag för att lugna ner mig själv. Den här gången rörde jag mig inte, jag var för rädd för det som väntade mig efteråt om jag skulle röra mig eller prata. Jag hörde en läskigt len röst viska ”Fallen ängel, jag har kommit hit tom hänt och när jag återvänder, återvänder jag med ditt blod. Fallen ängel, fallen ängel” viskade killen, jag hade nu konstaterat att det var en kille. Han viskade det om och om igen, speciellt ”Fallen ängel”. De här orden skrämde mig, vad menade han med att han skulle ta med mitt blod? Jag förstod ingeting.
Det var så många frågor jag ville ställa honom, men jag vågade inte. Han fortsatte viska ”Fallen ängel” Jag drog ett djup andetag och samlade mig, blundade och viskade ”Vad är det du vill säga...” Jag visste inte vad jag skulle kalla honom så jag sa bara ”...Fallen ängel?” Allt gick bra ända tills jag hade sagt ”Fallen ängel” då hände det jag fruktade. Jag såg hans svarta långa vingar, den obehagliga vinden dök snabbt upp igen, sedan kände jag hur något skär upp min rygg. Det kändes som om någon skulle ha dragit en skalpell över min rygg. Jag skrek och just som smärtan skulle bli som värst så försvinner allt igen, snabbt.
Jag vaknar upp kallsvettig över hela kroppen sittandes i min säng. Jag kände hjärtat dunka hårt i mitt bröst och mina andetag var oregelbundna. Då kom jag och tänka på det nyss som hade hänt, eller hade det verkligen hänt? Min hand flög upp till ryggen som en reflex. Om allt det här skulle ha hänt på riktigt så skulle jag förmodligen ha ett ärr på ryggen. Det sved till där killen eller ”Den fallna ängeln” hade rört mig, jag reste mig försiktigt upp ur sängen och gick sakta fram till min stora spegel som hängde på väggen. Jag kollade med förskräckta ögon på min spegelbild. Nog var det ett ärr där, det sträckte sig från ena axeln till slutet av min svanskota. Jag drog häftigt efter andan och insåg att allt detta hade hänt på riktigt. Jag hann inte tänka mer förrän det började svartna framför ögonen på mig. Jag gick med försiktiga steg tillbaka till sängen och precis när jag ska lägga mig ner så sjunker min kropp ihop och jag faller ner på sängen.
Så vad tycker ni?! vill ni ha fortsättningen på berättelsen??
Kyss♥
Novellen
Jag gick med snabba steg mot min kompis bord i den stora matsalen, Jag hade inte tänkt på det förut men det luktade ganska unket här och det såg ganska trist ut. Jag kom fram till bordet som var mitt mål och så drog jag ut stolen för att sätta mig samtidigt jag hörde Sandra säga ”Rose...vad ska du göra efter skolan? Jag tänkte att vi kunde kanske hitta på något?” tja...varför inte tänkte jag undertiden jag svarade att jag bara skulle ringa pappa och se om det var okej.
Det skulle bli hur roligt som helst i helgen, Sandra skulle ha spa och övernattning men bara för mig förstås, Jag hade redan planerat allt i detalj...Men jag var nog tvungen att prata med Sandr.....Jag blev avbryten i mina egna tankar när jag hörde Sandra hypenventilera.
Oh..shit....Där går han....Låtsas som ingenting...hörni!” Man hörde knappt var hon sa för hon var tvungen att andas samtidigt som hon skulle prata. ”Vem menar du?” jag förstod inte vem hon menade som hade kommit in i matsalen, men man hörde på henne att det var någon speciell.
Shh...inte så högt Rose..! Menar du allvar? Menar du att du inte vet vem jag snackar om?” Hon fick en skakning på huvudet som svar av mig.
Det är ju Chaz så klart.” Hon kollade ner i bordet och petade i maten hon hade på tallriken när hon sa så. Jag såg också att hon blev generad.
-”Chaz...Vem är det?” Jag kände mig en aning dum när jag ställde den frågan, Det lät som på Sandra att det var självklart vem Chaz var. Men jag kunde inte hjälpa det...det fanns ju hur många killar som helst i matsalen.
Ärligt, du vet inte vem han är?” Hennes blick tröck ner mig, nu var det min tur att bli generad, jag kände att rodnaden spred sig i ansiktet när jag nickade. Jag visste ju faktiskt inte vem han var?
Okej, titta inte på honom för då vet han att vi pratar om honom, okej?”
Mmm.” fick hon bara till svar.
Han har brunt guldigt hår som är lite rufsigt men går ner i slingor på sidorna, det ser ungefär ut som om han har varit ute och sprungit. Han har kristall klara blåa ögon som du inte kan slita blicken ifrån.” Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
Och han har ett leende som ingen annan kille har, med vita små söta tänder”, sa hon och suckade lyckligt. Jag både hörde och såg på henne att hon var förälskad. Jag kollade runt med blicken över allt folk för att hitta denna Chaz, på det Sandra berättade lät det som om han var...jag kunde inte hitta orden, men speciell.
Jag förstod vad hon hade menat att man fastnade vid hans ögon, men det var försent för att komma på det nu jag hade redan fastnat, vilket inte kunde leda till något bra.
Vad glor ni på då? Ni kollar väl inte på Chaz va?” rösten skar som knivar i mig, hon nästan morrade fram orden, hon var inte vem som helst hon var Brittney, skolans ja..vad ska man kalla det? Bitch. ”Ehmm....ja, hm..” jag fick inte fram ett ord, jag kollade snabbt ner i bordet och kände hur rodnaden spred sig över ansiktet. Sandra gav mig en blick som sa att det var det här hon menade, att vi inte skulle titta på honom för att några som Brittney kunde komma.
Nej, vi sitter bara här och äter.” Det var Sandra som tog modet att svara eftersom jag fortfarande inte vågade prata eller ens andas.
Och du då? Jag såg ju att du tittade på honom!” oh nej hon tittade på mig när hon sa det. Jag insåg snabbt att jag var i ett problem, hur stort det var vet jag inte. ”Du rör inte Chaz, du kollar inte på Chaz, Chaz är min! Fattar du det?” röt hon. Nu var jag riktigt rädd vad skulle hon göra? Men då kom min räddare i nöden.
Ja! Men..jag kollade inte...jag....kollade på Kayla.” Gud vilken tur att hon han komma! jag vinkade lite lätt till henne så att hon skulle komma till oss och äta.
Hon höll i både brickan med mat och läxböckerna, dessutom hade hon sin väska på ena axeln, stackarn visste inte hur hon skulle göra när hon skulle vinka tillbaka. Tillslut blev det en enkel liten nickning istället. Hon kom med små steg mot oss med fasa att snubbla över någonting. När hon var 5 meter ifrån oss så började hon gå snabbare, hon började bli säkrare på att hon skulle klara att gå fram den sista biten.
Heej, på er!” sa hon högt när hon plötsligt snubblar på Sandras väsksnöre. Hela maten flyger rakt på Brittaney, som har ståt kvar av någon anledning. Jag var tvungen att titta ner i marken och hålla andan för att inte börja skratta rakt ut, det var helt enkelt rätt åt Brittaney att få på sig maten efter allt hon har gjort.
Men vad i helvete!” skrek hon samtidigt som hon försökte dra ut några spagetti ur håret. Stackars Kayla man såg hur rädd, ledsen och glädje känslorna åkte över hennes ansikte. Glad av samma orsak som jag, Rädd över hur det kommer bli imorgon när hon träffar Sandra igen och ledsen för att hon egentligen inte ville kasta mat över någon. Det var liksom inte riktigt Kayla.
Vi blev ännu gladare när vi insåg att Sandra var tvungen att gå eller till och med åka hem för att byta kläder.
Förlåt.” Mumlade Kayla försiktigt till Sandra som nu var på väg att gå. Hon svarade inte utan kollade bara på Kayla med en mördar blick.
Hej igen då får man väl säga.” sa hon med ett leende på läpparna. Jag ställde mig upp, kramade henne och viskade.
Tack!”
Varsågod men du måste veta att det inte var med flit!” sa hon tillbaka och jag nickade bara.
Sedan var jag bara tvungen att titta på dem vackra ögonen igen. Utan att jag ens ville, så drogs mina ögon till Chaz igen. Nu såg jag att han tittade på mig också och så spred sig ett leende på hans läppar. Det var en otrolig känsla i magen, det pirrade som om tusen fjärilar hade bosatt sig i magen. Jag tittade generat bort, varför var jag tvungen att vara så blyg?
Sandra och jag bestämde oss för att gå ut och ha rast ute istället en stund. När vi gick igenom den stora matsalen igen kändes den inte så äcklig längre och den luktade definitivt inte äckligt längre! Var det pågrund av Chaz? Jag kollade snabbt bakåt mot hans håll och såg att han var påväg ut efter oss.
Jag måste bara gå på toa men gå ut du så länge och ta en bänk vi kan sitta på.” sa hon och började gå mot toalett dörren.
Okej.” sa jag alldeles för sent men började i alla fall gå ut för att leta efter en bänk. Jag hittade den perfekta bänken som var mitt i solen och satte mig där för att vänta på Sandra.
Då såg jag någon jag inte hade väntat mig skulle komma, det var Chaz som kom gåendes mot mig. Jag kollade runt om det var någon annan han skulle till men det var bara jag ute. När han närmade sig mig så slog hjärtat ett dubbel slag och jag kände hur det ökade takten.
Heej!” sa han med ett leende på läpparna. Det var det finaste leendet jag har sett.
Heej” sa jag lite tyst och blev generad, men med ett leende på läpparna.
Novell
THYRA
En ny vampyr föds
Mathilda Appelgren 6:6
Jag hade aldrig varit med om så mycket smärta, ”Jag vill dö, snälla döda mig” gnällde jag.
Hjärtat slog hårt i bröstet medan det försökte stöta bort giftet. Jag skrek, låg och vred mig på den leriga och kalla marken.
Jag slog upp ögonen, blinkade några gånger och ställde mig sedan upp. Jag kollade runt omkring och såg att jag befann mig i en grotta.”Det förklarar ju stanken” mumlade jag men det lät som klingande klockor eller som om jag sjöng fram orden.
Grottan var varken kall eller varm men det var blött och stenigt överallt. Stanken var en blandning av smutsigt vatten och mögel, väldigt mörkt var det också men på ett behagligt sätt.
”Ah... du har vaknat ser jag” hörde jag en klingande röst säga, jag ryggade instinktivt tillbaka och gömde mig bakom en stor sten som fanns inne i grottan.
”Va inte rädd för mig” sa den sammetslena rösten och det fanns en trygghet bakom orden han hade sagt.
Så jag tittade försiktigt upp över stenen för att kolla på honom och drog häftig efter andan.
Vad vacker han var!
Hans ögon hade en silvergrå nyas, ögonen tindrade när han tittade på mig.
Håret var lite rufsigt och hängde precis över ögonen. Han hade dyra märkes kläder, skjortan som satt perfekt över hans muskulösa bröstkorg och de lite pösiga jeansen var som en del av honom.
För att inte glömma hans leende, de där mjuka smile groparna bländade mig.
Men det fanns också en sak som inte alls var rätt på honom, bland dem där vackra och allt för perfekta vita tänderna fanns också två huggtänder.
Hans hud som var likblek och såg ut som marmor, skickade en kall ilning längs ryggraden.
”Vad vill du?” frågade jag samtidigt som jag tog några steg bakåt.
Hans ögon följde varje rörelse jag gjorde och det gjorde mig inte lugnare.
Jag sprang mot grottans öppning och mirakulöst nog tog jag mig förbi honom.
Men när jag väl hade kommit ut ur den äckliga grottan, till friheten, solen lös och fåglarna sjöng. Det såg ut som rena paradiset här ute, men jag kom inte så långt för när solen lös rakt på mig, det sved i ögonen och det kändes som om knivar skar igenom min hud, vilket fick mig att titta ner på mig själv och såg att det hade börjat bildas brännskador överallt på min kropp.
Jag skrek till och sprang snabbt tillbaka till grottan, jag ville inte gå tillbaka till grottan men vad hade jag för val?Det virrade av olika känslor i min kropp, förvirring, nyfikenhet och mest av allt rädsla.
”Jag visste väl att du skulle komma tillbaka” sa killen som jag fortfarande inte visste namnet på, eller var han en kille?”Vad vill du? Vem är du? Vad har du gjort med mig?” viskade jag knappt hörbart, så många frågor så lite svar.
Då såg jag en spegelbild i en liten smutsig vattenpöl på grottans golv.
Den spegelbilden var jag.
Eller var den det? Det var inte den tjejen som jag var van vid att se.
Tjejen jag såg i spegelbilden hade likblek hud som annars brukade vara lite solbränd.
Hon hade vackra lysande blåa ögon, vackra små lockar i sitt korta orange hår, lockarna prydde vackert in hennes bleka ömtåliga ansikte.
Hon var gudomlig, en sådan figur som alla tjejer önskar att dem ska ha, men inte jag, jag fasade för henne, vem var hon?
Jag kom ihåg att jag hade sett en skymt av vackra kläder på mig själv när jag hade försökt rymma.
Försiktigt kollade jag ner och mycket riktigt, jag hade en fin blå flanell skjorta som satt åt runt min kropp och ett par åtsittande jeans.
Kläderna såg minst lika dyra ut som ....? Vad hette nu den här omänskliga varelsen?
Jag tittade upp på honom med frågande min. ” Noah ” sa han som svar på mina tankar.
” Ditt namn? ” frågade han försiktigt, det verkade som om han hade sett rädslan spegla sig i mitt ansikte.
” Thyra ” viskade jag utan att tänka mig för. Min blick for tillbaka till min spegelbild.
Jag granskade noga figuren och drog upp läppen över tänderna, men drog snabbt tillbaka den.
Det jag mest fasade för var sant, jag hade också två huggtänder bland dem vita små tänderna.
Jag kände sakta en tår trilla ner på min kind, jag ville inte tro det, ville inte veta att jag var ett monster.
Sakta hörde jag steg komma fram till mig, det var Noah som lade armarna om mig bakifrån.
Jag kunde inte göra något motstånd, jag var för trött och förvirrad över allt det här.
Han kramade mig hårt och torkade försiktigt bort tåren med en smekning. Han hade gjort mig till ett monster, men jag älskade honom – det visste jag....
THYRA:
NOAH
