Novell
Budskap: Va som du är. Det finns alltid någon som tycker om dig som du är.
Jag suckade när alarmet på väckarklockan började tjuta högt, jaha då var det måndag igen. Ännu en dag då jag måste gå tryckt mot skolkorridorens vita och smutsiga vägg, inte för att någon skulle märka det. Ingen märker att jag ens är där. Jag gick fram till den största spegel som fanns i rummet och kollade på det den visade. Bilden var på en smal och lång flicka, huden var lite solbränd utav den lilla sol som finns här i Kanada. Kinderna och näsan var täckta med små fräknar, håret som annars låg i stora lockar såg ut som ett fågelbo. På grund utav hennes naturligt orangea hår såg det ut som om någon startat en maj-brasa på hennes huvud. Ögonen hade samma nötbruna färg som när hon föddes.
Jag slet blicken ifrån spegelbilden, spegelbilden som föreställde mig. Sedan satte jag kurs mot köket och frukosten.
Jag satte fart emot mitt skåp, korridoren kändes tråkigare än vanligt. Jag slog in koden på mitt skåp samtidigt som jag kollade på något kludder på väggen. Jag kunde koden utan till vid det här laget, det satt fastklistrat redan de första åren jag gick här på EF High School Year. Nu går jag sista året här på skolan, det betyder alltså att jag är 17 år. Jag fortsatte den vanliga turen runt i skolan för att komma till rätt klassrum, om jag hade tur kunde jag få ett par ögon på mig men det hände sällan, väldigt sällan. Jag var mer den typen som var intryckt mot väggen. Jag var den sista som gick in i klassrummet och den sista som lämnade det.
Akta på dig! Ser du inte att vi mer betydelsefulla ska fram eller?!” Jag kastades mot skåpen som hade stått där alldeles för länge. Jag blundade och svalde den röst som ville komma upp ur min strupe, huvudet fick en riktig smäll. Jag kollade upp för att se vem det var den här gången, men jag behövde egentligen inte titta upp för att veta vem det var. Taylor, skolans bitch enligt mig. Men vem räknar med min åsikt, alla som ville synas var runt henne, allt kretsar kring henne. Hon kunde få vem hon ville, Alla killarna i amerikanska fotbollslaget stod som på en kö efter henne och njöt av varje sekund de fick hennes uppmärksamhet.
Vad är det du glor på nu då? Bara för att du är avundsjuk på det jag har som inte du har!” Jag kom på mig själv att stå och titta på henne, jag blinkade snabbt och flyttade blicken till mina skor som jag egentligen behöver slänga men de är alldeles för bekväma för det. Jag hörde några fniss inifrån klassrummet, sedan hörde jag ett ord som jag hör för många gånger redan. ”l-o-s-e-r!” Taylor gav mig en hat blick och gick sedan in till hennes ”kompisar” som redan hade satt sig ner, men när hon kom flyttade flera genast på sig och gjorde en plats där hon ville sitta. Sedan började bråket, om vem som skulle sitta var, alla ville ju sitta bredvid henne. Jag suckade och tog handen vid bakhuvudet, jag skulle nog inte få så mycket sömn inatt. Den här gången tittade jag åt båda hållen innan jag gick in i klassrummet så att jag inte skulle få en till smäll, det var inte precis det jag behövde idag. Då fick jag syn på en kille jag aldrig hade sätt förut. Han var påväg mot mig eller det var nog klassrummet han var påväg mot. Jag skyndade mig in för att slippa få en smäll utav honom också, han var ju ny men han skulle nog snart få reda på att jag inte var någon som man umgicks med. Jag gick emot min plats samtidigt som han kom in och ställde sig vid dörren precis vid kanten till klassrummet. ”Gå och sätt dig längst bak så att vi slipper se dig!” Det var Taylor igen som öppnade munnen, jag hade stannat när jag följt den nya killen med blicken. Jag fortsatte bak i klassrummet. ”Längst bak så att alla slipper se mig.” Det var det som tog upp all plats i mitt huvud. Vad var det för fel på mig, vad hade jag någonsin gjort mot Taylor som var så hemskt?
Jag satte mig på den hårda och obekväma stolen och suckade igen. Jag vet inte varför det tog kål på mig just idag, de höll alltid på så här. ”Samma visa varje dag” Men jag antar att jag hade fått nog av det nu. ”Okej, nu har skolan börjat. Så sätt er på era platser så ska jag bara se vilka som är här, och sedan kan ni börja med matten.” Det var Mr Molina som hade kommit in och tog emot papper ifrån den nya killen. ”Det här är Alec Knight, han är ny så var snäll mot honom nu.” ”Det ska vi.” Sa Taylor med en tillgjord röst så att det bara skrek om det. Jag rös, Alec hade knappt varit i skolan 5 minuter hon sätter redan klorna i honom. Men hon hade rätt om en sak, han hade en skönhet som bara lös om honom. Hans längd var inget och tala om och hans otroligt muskulösa överkropp. Håret låg i en perfekt form runt ansiktet och ögonen hade en lysande blå färg, det var verkligen klarblåa. ”April vad stirrar du på, du kan lägga ner med dina tankar om Alec. Du kommer i alla fall aldrig få honom.” Taylor avbröt mina tankar om Alec, Alecs blick flyttades till mig när han listat ut att det var jag som hette April. Det var dock inte svårt att lista ut, alla satt och kollade på mig samtidigt som det satt och små fnissade. Jag mötte hans blick med blossande kinder, men jag tittade snabbt ner i bordet igen.
Jag gick mot mat kön, precis när jag är framme till mitt mål kommer Taylor och går in i mig, med flit. ”Men allvarligt, det när andra gången idag. IDIOT!” Jag satte mig ner på golvet och började plocka upp alla papper som jag hade i händerna, som nu låg på golvet. Jag sa inget, det hade inte spelat någon roll. Så jag blev förvånad när jag ser ett par till händer som rör sig snabbt över mina papper och lägger ihop de i en prydlig hög. Jag kollade sakta upp för att se vems händer det var. Det första jag såg när jag kollade upp var ett par klarblåa ögon, Alec.
Ehm, tack.” Mumlade jag , osäker på vad jag skulle säga. ”Varsågod, …April.” Sa han och kollade uppmuntrande på mig, jag förstod först inte vad han menade men när han pekade på alla papper han hade i handen, så gick det upp för mig vad han menade. ”Jaha, juste… tack.” Det vart en sådan där pinsamt tystnad och jag ville bara sjunka genom marken. Det var inte ofta någon ville prata med mig, och om det ville det var det för att säga sådana saker som Taylor gjorde. ”Vem ska du sitta med på lunchen?” Frågade han, ”Det blir väl bara jag antar jag, som vanligt.” Suckade jag lite försiktigt, jag ville ju inte bli av med honom på än gång nu när han precis kommit. ”Inte den här lunchen.”
Jag kände en pirrig känsla ta form i magen, det var ingen någonsin som ville sitta med mig på lunchen. Jag hade förväntat mig att den första som ville sitta med mig hade varit någon typ utav nörd, men aldrig att Alec skulle välja själv och sitta med mig. Jag funderade en stund på vad jag skulle ta till lunch. Jag hade ett litet leende på läpparna när jag betalade mitt äpple. Jag hörde hur Alec köpte en coca cola, men jag hade blicken på ett ledigt bord. Alec kom ikapp mig och vi satte fart mot de lediga bordet. Men så klart ska Taylor ställa sig ivägen, detta var för bra för att vara sant. ”Så vart ska du sätta dig idag Alec, jag har en ledig plats bredvid mig.” Det där äckliga leendet tog form på hennes läppar. ”Jag hade tänkt att jag ska hålla April sällskap.” Sa han med huvudet högt. Alla hade förmodligen skrattat åt honom om han hade varit som vilken annan elev som helst på den här skolan, men nu fanns ett problem. Han var alldeles för snygg för att vara vem som helst. ”haha, är det något slags skämt eller? Väljer du att sätta dig hos henne frivilligt” Hon gjorde en äcklad min. ”Framför mig?” ”Ja, så om du ursäktar så ska jag och April gå och äta våran lunch nu.” Alec gick förbi henne och satte sig på en stol vid bordet. Jag kunde inte röra mig, jag var chockad. Jag kunde inte förstå att han sa emot Taylor, det var första gången någon gjorde de. Inte ens lärare vågade säga till henne, de var alldeles för rädda för vad hennes föräldrar skulle hitta på då.
April?” Jag vände blicken åt det hållet som ljudet kom, Alec satt och kollade på mig. Han väntade förmodligen på att jag också skulle komma och sätta mig. Jag var väldigt försiktigt med varje steg jag tog emot bordet, rädd för vad Taylor skulle få för sig att göra. Men när jag kom fram till bordet andades jag ut i en lätt suck. Det var som om jag hade hållit andan hela vägen till bordet. Jag log ett prövande leende mot Alec och fick ett glänsande leende tillbaka utav honom.
Dagen fortsatte ganska bra, förutom alla de mördar blickarna som Taylor gav mig. Men jag vet inte vad jag ska tycka om den nya uppmärksamheten jag har fått, det är lite blandade känslor. Jag har ju alltid velat att folk ska lägga märke till mig, veta att jag finns där. Men nu känns det bara obehagligt, när folk stirrar på mig i korridoren som om jag vore ett spöke. Men jag tyckte fortfarande det var konstigt att Alec valde att vara med mig. Det kändes mer som om någon get honom i uppgift att vara med mig och se hur länge han orkade gå omkring med mig. Jag kunde inte riktigt slappna av med honom ännu, jag har lärt mig att man inte kan lite på någon.
När skoldagen var slut – den hade gått fortare än vanligt – började jag gå den vanliga stigen hem. Ut genom skolans dörrar, gå över parkeringen och sen var det bara skolan Amerikanska fotbolls plan som var kvar, sen var jag framme vid skogen som jag bodde i. Men det var något som fick mig att stanna, det var någon ny i laget idag, Alec. Klart han skulle prova inför skolans fotbolls lag, jag hade fått en känsla utav att Alec kunde göra vad som helst bara han ville.
April!” Jag hade precis börjat gå igen när Alec ropade på mig. Jag log och vinkade tillbaka.”Vänta, jag kommer snart. Stanna där du är!” Jag gjorde som han sa och väntade tills han kom fram till mig. ”Hej” sa han. ”Hej” Svarade jag tillbaka kanske en aning för lågt, men det verkade ändå som att han hörde. ”Ey grabbar, ta emot!” Ropade han till laget och kastade sedan den romb formade bollen. Men med den farten kan man inte vara annat en vältränad. Bollen flög så fort fram att jag nästan blev rädd, man kunde höra när den krigades mot luften för att ta sig fram. Jag vände huvudet mot Alec och det kändes som om ögonen skulle ploppa ut. Alec såg ut att vara på spänn, det kanske inte var meningen att kastet skulle bli så hårt. Det såg ut som om han försökte dölja något medan han stod på vakt för att se om jag listat ut något än. ”Ehm, det hade amerikans fotboll på min förra skola också, vi vann ganska många matcher...” Det lät mer som en bortförklaring än en förklaring men jag valde att inte ta upp det. ”Jaa, jag förstår det.” Mumlade jag.
Tack för att du följde mig hem Alec, men det är en sak jag inte förstår. Varför väljer du att vara med mig, jag menar det är ingen som någonsin har velat ens titta på mig.” Jag var tvungen att få ut det jag undrat över hela dagen. Jag kunde inte hålla mig längre. ”Jag är nyfiken på dig, och jag förstår inte alls hur det kan tränga undan dig sådär. Du är ju en helt underbar tjej.” Jag rodnade och titta ner på mina skor. ”Jag hoppas att jag inte gör något nu som jag får ångra senare” sa han och tog ett prövande steg framåt, jag förstod först inte vad han skulle göra. Men sedan när han försiktigt la armarna om mig i en omfamning slappnade jag av och njöt av hans doft. Men sedan fick jag syn på något som fick en ilning dra sig ner längst ryggraden. Alec hade ett ärr som drog sig ut över hela nacken, jag drog efter andan och drog sakta mitt finger längst ärret. Alec ryggade tillbaka. ”Ehm, vi syns kanske i skolan imorgon.” Skyndade han sig att säga sedan försvann han, det var som om han hade gått upp i rök. ”Jag hann inte ens säga förlåt.” Viskade jag.
Nästa dag var jag tveksam med att gå till skolan, jag visste inte riktigt om jag vågade möta Alec efter det som hände igår. Men jag tvingade mig själv ändå att gå till skolan. Det kan ju ha vart så att jag inbillade mig allt ting. Alec var den närmaste vän jag haft, jag var tvungen att ge honom en chans till, för min skulle, för att slippa vara ensam.
När jag kom fram till skolan och såg att fotbollen hade träning, det har träning innan första lektionen. Men då såg jag något som jag fruktat ändå sedan Alec kommit till skolan, Taylor var med i cheerledings laget, och nu stod hon och hängde på Alec, bokstavligen. Men de värsta var att han inte gjorde någonting, han lätt henne göra så. Jag kände ett sting av smärta i bröstet, kanske gårdagen bara hade varit en dröm i alla fall. Taylor får ju alltid som hon vill, tillslut så jag borde ha varit förberedd på det här. Men det var jag inte. Jag sänkte huvudet och började gå mot ingången till skolan.
Dagen gick långsammare än vanligt, den verkligen segade sig fram. Men när den tillslut tog slut så gick jag med tunga steg mot mitt skåp och hämtade jackan och läxorna. Jag såg Alec titta på mig med sorgsen blick, men jag gav honom inte så mycket som ens en blick. Han kunde ju gå och prata med Taylor. Jag kände en ensam tår rinna ner för min kind. Alec var den ända kompis som jag hade haft, och han försvann. Det är väl inte möjligt att alla människor på jorden kan hata en och samma människa?
Jag kom in i skogen och satte mig ner på en sten, jag behövde tid. Tid att fundera över det som hänt på sistone. Det kanske inte var ovanligt för en vanlig människa, men för mig var det något annorlunda men jag kunde inte komma på vad det var. Så fort jag försökte lista ut något så vart de som om någon höll upp ett blankt A-4 papper i huvudet, jag såg bara vit. Plötslig så hörde jag en gren knäckas bakom mig. Jag vände mig snabbt om för att se vad som hade ställt till med ljudet men såg inget. Jag ställde mig upp för att gå hem då en stor varg hoppar fram. Jag blev rädd, men jag kunde inte skrika. Det var som om någon låst mina läppar och slängt bort nyckeln. Men det är ju klart man blir rädd om en 2 meter stor varg hoppar framför en och tassen är lika stor som mitt huvud om inte större, pälsen var svart som kol.
Vargen kollade på mig med ilska, den morrade och gick i cirklar runt mig. Jag försökte komma på en plan som skulle hjälpa mig att rymma, men det var inte varje dag man mötte en varg, så någon vidare plan hade jag inte. Precis när den Svarta vargen tar ett språng mot mig dyker en annan varg upp och knuffar bort den svarta. Vargen som knuffade bort den svarta var röd brun, de båda vargarna började slåss. Nu kunde jag springa iväg och sätta mig i säkerhet, men de var som om någon hade limmat fast mina fötter. Jag kunde inte röra mig. Jag skrek åt mig själv i huvudet Spring April, Spring!!! Men fötterna ville inte det som hjärnan ville.
Jag stod och stirrade på två stora vargar som slogs med varandra, innerst inne ville jag att någon skulle väcka mig, men det var väl för mycket begärt. Den svarta vargen biter tag i den röd brunas tag och blodet börjar genast att flöda ifrån tassen. Som hämnd biter den röd bruna vargen av en bit utav den svarta vargens öra. Den svarta vargen gnyr till och springer snabbt där ifrån. Jag stod där och kollade på var ända liten rörelse som vargarna gjorde, den röd bruna vargen tog två ostadiga steg mot mitt håll och fick ögonkontakt med mig. Jag drog häftigt efter andan, jag kunde känna igen de där klarblå ögonen vart jag än var. Det var som en kopia utav Alecs, men aldrig att det kunde vara han? Tankarna flög igenom huvudet, vargen ruskade på huvudet och sprang snabbt iväg.
Det blev en sömnlös natt, jag kunde inte sluta att tänka på vad jag hade sett i skogen. Men mest av allt kunde jag inte sluta tänka på ögonen,
vargens ögon Alecs ögon. Det var alldeles för lika.
När jag såg Alec i skolan och hans lysande blå ögon så fick jag den skräckinjagande tanken att det kanske var han som var vargen. De hårda kastet på fotbollen, hans snygga utseende, hans ärr. Vart jag än gick och om jag till och med blundade såg jag bilden med vargen framför mig målas upp. Jag ber till gud att jag inte ska hitta några bevis på att det är han när min blick sakta drog sig ner på hans händer. Han har bandage på ena handen, höger handen. Jag kände ett sting utav rädsla men och ett starkt hat mot mig själv för att jag inte kunde komma ihåg vilken hand som vargen hade blivit biten i igår.
Jag såg honom, jag visste inte om jag skulle vända om och gå tillbaka eller om jag skulle fortsätta igenom skogen för att ta mig hem. Men innan jag han tänka efter ordentligt fick han syn på mig, han ställde sig upp ifrån stenen som han hade suttit på och började gå emot mig. Jag började backa sakta. ”April, det är lugnt jag ska inte skada dig, men jag måste få berätta en del saker, snälla lyssna” Bad han, men jag visste inte ifall jag skulle lyssna på honom. Han var ju ändå den varg som räddad mig. Men jag fortsatte att backa. ”Snälla April jag måste få förklara.” Bad han igen ”Jag skulle aldrig kunna skada dig, snälla, snälla” Viskade han om och om igen. Tillslut gav jag mig jag stod kvar på platsen jag kommit till och stirrade på honom. Han gick fram till mig tills det bara var någon cm ifrån oss. Han la armarna runt mig och kramade mig, jag kunde inte röra mig, men jag hade längtat efter hans omfamning. ”Vad är du?” Viskade jag, han backade och såg på mig med sina underbara klarblåa ögon. ”Låter du mig förklara?” Frågade han, jag nickade. Vi satte oss ner på en sten och han började berätta, det vart nästan för mycket.
Så, du är en typ av varg..?” Frågade jag lite osäkert. ”Ja, det kan man väl säga, jag kan förvandlas till varg när jag vill.” Jag vart lite chockad när han sa det själv, även fast jag nästan hade listat ut det. ”Men den svarta vargen då, vem är han?” Hans blick ändrades ”Det är min bror, han tycker inte jag ska umgås med människor. Det var därför han försökte döda dig, för jag ville inte lyssna.” Äntligen gick det uppför mig, men det var en sak jag behövde få veta. ”Men det spelar väl ingen roll, du kunde ju ändå ha gått till Taylor och ni hade säkert kunnat bli mer än vänner.” Jag ville inte ens tänka tanken, men jag var tvungen att få veta. ”Hur kan du ens tänka så, jag skulle aldrig kunna välja henne framför dig. Det är dig jag tycker om, det är dig jag är kär i.” Jag stirrade misstroget på honom. ”Men vad var det där om häromdagen då, på fotbolls plan.” Det räckte att säga fotbollsplan så förstod han vad jag menade. ”Ända andningen till att jag lät henne vara med mig var att jag trodde du skulle glömma bort mig, du kunde gå vidare. Tro mig, jag ville inte bli sån här och jag ville ännu mindre skada dig. Jag trodde du kunde glömma mig, men jag hade fel. Förlåt.” Han gömde ansiktet i händerna. Jag drog handen längst han kind och fick honom att titta upp. ”Det är inte ditt fel.” Viskade jag och sedan sekunden efter mötes våra läppar i en mjuk kyss.
Ena sekunden hade vi armarna om varandra i nästa så drog Alec upp mig på fötter och ställde sig i beskyddande position framför mig. ”Vad är det?” Jag vart rädd, han brukade bara bete sig såhär när något stort var på gång. ”Min bror, han kommer. Han vill döda dig igen. Han kommer inte sluta att försöka så länge du lever.” Hela hans kroppsställning var stel och han väntade på att faran skulle hoppa fram. Jag skriker till när jag känner en klo riva mig över hela armen. Alec vänder sig snabbt om och ser hans bror samtidigt som jag. Alec tog tag i mig och kastade upp mig på hans rygg och sprang men på vägen så kommer hans bror i varg form och tar tag i honom jag ramlar av och slår i huvudet i en sten. Allt blev svart.
Jag vaknade upp och kände att någon tittade på mig, men allt var suddigt. Jag blinkade några gånger och allt blev tydligare. Jag såg mig omkring, jag var hemma i mitt rum och framför mig satt Alec. Det första jag såg var hans ögon. ”Hej.” Log jag så gått som det gick, jag hade ont i hela kroppen. ”Hej, tack och lov att du klarade dig. Jag vet inte vad jag skulle göra om du hade...” Han kunde inte fortsätta meningen. ”Men det gjorde jag inte. Men vad hände egentligen?” Jag var förvirrad. ”Min bror kom och han försökte döda dig, du ramlade av min rygg när jag skulle springa med dig i säkerhet. När du föll till marken så slog du i huvudet i en ganska så stor sten och du miste ganska mycket blod.” Tjaa, inte undra på att jag hade lite ont i kroppen. ”Men vad hände med din bror?” Jag tittade på honom, jag var ganska säker på vad mitt svar skulle vara men jag kunde inte undgå den frågan. ”Jag var tvungen att döda honom, annars skulle han aldrig ge sig. ” Han såg lite sorgsen ut. ”Jag är så ledsen!” Utbrast jag ”Allt är mitt fel, mitt fel ifrån början.” Han kollade hastigt upp på mig med glöd i blicken. ”Nej, nej så klart det inte är ditt fel. Jag dödade hellre honom än att se honom döda dig, jag är så tacksam över att du lever.” Han lutade sig fram och gav mig en kyss på pannan.
Mitt liv vart som slutet på en lycklig saga, jag var lycklig och jag hade Alec. Nu var det inget som fick mig att sucka på måndags morgonen, nu ville jag till skolan, för att kunna träffa min prins. Hela den här grejen hade gjort mig starkare. Jag behövde inte någon i skolan som skulle se mig, så länge jag hade Alec så skulle allt lösa sig. Han hade förändrat mitt liv.
