Novell

 

THYRA

En ny vampyr föds

Mathilda Appelgren 6:6

 

Jag hade aldrig varit med om så mycket smärta, ”Jag vill dö, snälla döda mig” gnällde jag.

Hjärtat slog hårt i bröstet medan det försökte stöta bort giftet. Jag skrek, låg och vred mig på den leriga och kalla marken.

 

Jag slog upp ögonen, blinkade några gånger och ställde mig sedan upp. Jag kollade runt omkring och såg att jag befann mig i en grotta.”Det förklarar ju stanken” mumlade jag men det lät som klingande klockor eller som om jag sjöng fram orden.

 

Grottan var varken kall eller varm men det var blött och stenigt överallt. Stanken var en blandning av smutsigt vatten och mögel, väldigt mörkt var det också men på ett behagligt sätt.

 

Ah... du har vaknat ser jag” hörde jag en klingande röst säga, jag ryggade instinktivt tillbaka och gömde mig bakom en stor sten som fanns inne i grottan.

Va inte rädd för mig” sa den sammetslena rösten och det fanns en trygghet bakom orden han hade sagt.

Så jag tittade försiktigt upp över stenen för att kolla på honom och drog häftig efter andan.

Vad vacker han var!

Hans ögon hade en silvergrå nyas, ögonen tindrade när han tittade på mig.

Håret var lite rufsigt och hängde precis över ögonen. Han hade dyra märkes kläder, skjortan som satt perfekt över hans muskulösa bröstkorg och de lite pösiga jeansen var som en del av honom.

För att inte glömma hans leende, de där mjuka smile groparna bländade mig.

Men det fanns också en sak som inte alls var rätt på honom, bland dem där vackra och allt för perfekta vita tänderna fanns också två huggtänder.

Hans hud som var likblek och såg ut som marmor, skickade en kall ilning längs ryggraden.

 

Vad vill du?” frågade jag samtidigt som jag tog några steg bakåt.

Hans ögon följde varje rörelse jag gjorde och det gjorde mig inte lugnare.

Jag sprang mot grottans öppning och mirakulöst nog tog jag mig förbi honom.

Men när jag väl hade kommit ut ur den äckliga grottan, till friheten, solen lös och fåglarna sjöng. Det såg ut som rena paradiset här ute, men jag kom inte så långt för när solen lös rakt på mig, det sved i ögonen och det kändes som om knivar skar igenom min hud, vilket fick mig att titta ner på mig själv och såg att det hade börjat bildas brännskador överallt på min kropp.

Jag skrek till och sprang snabbt tillbaka till grottan, jag ville inte gå tillbaka till grottan men vad hade jag för val?Det virrade av olika känslor i min kropp, förvirring, nyfikenhet och mest av allt rädsla.

Jag visste väl att du skulle komma tillbaka” sa killen som jag fortfarande inte visste namnet på, eller var han en kille?”Vad vill du? Vem är du? Vad har du gjort med mig?” viskade jag knappt hörbart, så många frågor så lite svar.

 

Då såg jag en spegelbild i en liten smutsig vattenpöl på grottans golv.

Den spegelbilden var jag.

Eller var den det? Det var inte den tjejen som jag var van vid att se.

Tjejen jag såg i spegelbilden hade likblek hud som annars brukade vara lite solbränd.

Hon hade vackra lysande blåa ögon, vackra små lockar i sitt korta orange hår, lockarna prydde vackert in hennes bleka ömtåliga ansikte.

Hon var gudomlig, en sådan figur som alla tjejer önskar att dem ska ha, men inte jag, jag fasade för henne, vem var hon?

 

Jag kom ihåg att jag hade sett en skymt av vackra kläder på mig själv när jag hade försökt rymma.

Försiktigt kollade jag ner och mycket riktigt, jag hade en fin blå flanell skjorta som satt åt runt min kropp och ett par åtsittande jeans.

Kläderna såg minst lika dyra ut som ....? Vad hette nu den här omänskliga varelsen?

Jag tittade upp på honom med frågande min. ” Noah ” sa han som svar på mina tankar.

Ditt namn? ” frågade han försiktigt, det verkade som om han hade sett rädslan spegla sig i mitt ansikte.

Thyra ” viskade jag utan att tänka mig för. Min blick for tillbaka till min spegelbild.

Jag granskade noga figuren och drog upp läppen över tänderna, men drog snabbt tillbaka den.

Det jag mest fasade för var sant, jag hade också två huggtänder bland dem vita små tänderna.

Jag kände sakta en tår trilla ner på min kind, jag ville inte tro det, ville inte veta att jag var ett monster.

 

Sakta hörde jag steg komma fram till mig, det var Noah som lade armarna om mig bakifrån.

Jag kunde inte göra något motstånd, jag var för trött och förvirrad över allt det här.

Han kramade mig hårt och torkade försiktigt bort tåren med en smekning. Han hade gjort mig till ett monster, men jag älskade honom – det visste jag....

 

 

THYRA:

Redhead girl

NOAH

 

 


RSS 2.0